jag glömde

det är liksom såhär att ibland måste man leta extra mycket och extra noga var man nu la den där modigheten. den finns ju, den är där någonstans, det vet man, men är den borttappad så är den borttappad. men den finns iallfall ändå för den existerar liksom på grund av att du själv gör det.

idag hittade jag den.

någon kall dag i april fick vi en massa information. det ska vara musikal på koncerthuset nästa år och ni får vara med! gud vad läskigt, tänkte jag. fan vad kul, tänkte alla andra. jag ska inte göra det, är du knäpp, sa jag till folk som frågade. sen föll jag för grupptrycket och för det sköna lilla trycket inom mig med.
du kan ju, du kan.
aa, jo, kanske, jag kanske kan.
så jag anmälde mig ett par dagar sedan.

direkt när mamma eller pappa låste ytterdörren räknade jag till 60. nu har dem kommit ner till första våningen iallfall, nu är det okej. nu är det okej att träna. så jag tränade. sjöng så högt jag kunde, så mycket det gick, provade och testade hur högt jag kunde nå, hur lågt jag kunde gå. och oftare än inte kändes det bra. där satt den liksom! jag mår bra av sånt här.

idag var den dagen jag inte hade varit nervös inför. men igår när jag gick och la mig kunde jag inte sluta tänka på idag. hur jag skulle sjunga så högt jag kan inför folk jag inte ens träffat förut. inför vilket folk som helst som inte var jag. det kommer gå bra, tänkte jag klockan elva men sen blev klockan tolv och ett och två och jag var fortfarande vaken. sen vaknade jag och var så nervös att jag inte orkade gå på matten.

och så satt jag där. i den blåa soffan vid sal nummer 12. klockan var strax 16.50 och jag hade pratat med folk jag inte hade pratat med förut och pontus och jag hade sjungt harry potter sånger hela dagen medans de andra dansade. och alla andra var färdiga och jag var sist och nu skulle det bli min tur. jag sa hejdå pontus, nu måste du gå, du får inte höra och sen blev jag inkallad.

sen sjöng jag.
fin röst, sa dem.
oj. tack sa jag.
är det första gången du sjunger inför någon?
ja. allra första.
kom igen på torsdag.
okej, då gör jag det, sa jag.

sen kändes det som jag skulle kunnat springa sexton mil och sjungit hela vägen.